Annars var det roligaste idag att jag sprang 5 km igen!!! Har sprungit en gång sedan jag fick problemen med ryggen. Då endast 2,5 km och de va hemskt och de gjorde ont. Men nu kände jag absolut ingenting när jag sprang. Jag börjar bli återställd, hoppas Conny är på väg mot detsamma!!

Har ju varit ett riktigt skit år rent skademässigt. Ryggskott, spik i hästhov, grova hudutslag, ofräsch häst pga sne i kroppen och nu en halsskada. 

Det är väl de vi har hunnit med än så länge och jag hoppas att listan inte blir längre.

Det är ju lätt att bli bitter och tänka vilken otur man har och varför det aldrig vänder.

Men det är så otroligt onödigt tänkande. Efter händelsen i onsdags så går det så myclet tankar, aldrig direkt på hur illa det kunde gått för mig.

Utan dessa tankar som kom för Conny, alla tankar om att jag skulle behöva ta bort honom. Hur skulle jag kunna leva ett liv igen utan honom? Hur skulle jag kunna bli mig själv igen? 

När han var så jäkla dålig där på kvällen och alla dessa skrämmande ord användes. Då var jag vara helt bombsäker på att han skulle tas bort ifrån mig. Att känna sig så hjälplös, att inte kunna göra någonting och samtidigt är man på något vis så självisk för man tänker på hur jag inte skulle klara mig utan honom.

Att kunna kontrollera tankarna där var bland det svåraste jag har gjort.

Men att ha Emil där vid min sida, med hans lugnande ord som hjälpte mig att fokusera på här och nu. Vad händer nu och vad har vi framför oss? Jo vi har en röntgen tid, fokusera på den och inte vad som kommer att sägas där och vad som kan komma att hända där efter.

Som det ser ut så hade vi ju en sån otrolig tur i oturen. Därför väljer jag att inte vara bitter över missade tävlingar eller missade träningstillfällen. Utan jag är tacksam för att jag har min bästa kompis kvar hos mig och att vi båda mår bra efter omständigheterna.

För när det kommer till kritan så spelar rosetter och framgångar absolut ingen roll.

Lite kvällstankar sådär..

Ta hand om er! /Helen