Hela denna tävlingshelg mådde jag otroligt dåligt, började redan på fredagen under tävlingen. Kunde bland annat inte äta på över 35 h, sov inte en blund på nätterna och kräktes. 

 

Trodde faktiskt inte att jag skulle klara av att tävla på lördagen. För på jobbet (jobbade 7-10 innan tävling på lördagen) så var jag bara helt slut och mådde skit rent ut sagt. Kom hem för att byta om innan stallet och la mig bara och grät för jag mådde så dåligt och var så utmattad. Men tog mig samman och tänkte att Jag åker till stallet och försöker, tar en sak i taget hela tiden. Även om allt gick otroligt sakta så gick det, med väldigt mycket hjälp utav mamma såklart!! 

 

Kom i väg till tävlingen och så fort man sätter sig på ryggen så försvinner ju allt annat. Tycker det är så häftigt att det kan få alla ens problem att inte finnas längre. Minns att det var likadant när king krossade min fot. Hade så ont att mamma fick göra allt, hoppade fram på kryckor till hästen och mamma fick kasta mig upp. Gick absolut inte att rida lätt. Men när hinderna kom så kände man inte av smärtan längre.

 

Sen att det gör ondare efter, det är inte något jag ser som ett problem. Man måste övervinna smärtor, det handlar i stort sätt bara om psyket.

 

Läste ni om danskan som blev sparkad på veterinärbesiktningen, bröt bröstbenet och typ 3 revben. Trots att hon inte kunde andas i stort sätt så red hon på. Endel folk blir sura och tycker att man inte ska uppmuntra det.

Där håller jag verkligen inte med! För på riktigt, man blir uttagen till em men skadar sig på veterinärbesiktningen. Kan man komma närmare?? Det hade krävts mycket utav mig för att inte komma till start!!